En skribent för Expressen skrev att besöka ön Pulau Ubin i norra Singapore är som att åka tillbaka till 60-talet. Nu var det inte den historiska tillbakablicken som drog mest när vi valde resmål för vår utflykt utan det var Mountain Bike spåret som först fångade vår nyfikenhet. Här ute på ön har man förberett ett avancerat cykelspår inför Ungdoms-OS 2010. I anslutning till det ”dubbelsvarta” spåret finns en 8 km lång blå slinga för mindre avancerade cyklister. Efter att jag i julruschen råkat hamna mitt i den hetsiga biltrafiken med min mountainbike har jag letat efter fler platser än East Cost Park som är lämpade för cyklister. Kan en ö, som stannat kvar i 60-talet vara denna oas?
Vi hade planerat att ge oss av per cykel, direkt efter frukost, men efter ett engagerat Touch Rugby spelande på lördagseftermiddagen tog Thomas rygg ”Time Out” och min kropp fick rejält med träningsverk. Vi tonade ner ambitionen med utflykten och satte oss halta och lytta på bussen. En dryg timme senare stod vi i hamnen i Changi Village redo att ta en Bumboat över till Pulau Ubin. 4, 6, 10, 12 räknades vi in ifrån kön, för att fylla den tillåtna kvoten om 12 passagerare. 2,5 singdollar vardera enkel resa, 2 dollar för en cykel. Vi klev på båten, rakt in på skepparens veranda med utsikt in i hans hem. I kabyssen hängde kläder på tork, under bänkarna stod verktygslåda, bättringsfärg och olja. Han åker fram och tillbaka med turister, så fort båten är full. Är ni inte 12 så väntar ni tills den tolfte kommer, eller så får någon av er lätta på plånboken. Förstått?
Båten puttrar med god fart ut från hamnen och i takt med vågorna vandrar mina tankar. Hur mycket marginal tror du att han har per resa? Betalar han något till hamnkontoret för att få lov att köra? Hyr han båten eller äger han sitt hem? Är det mer än han som bor på båten, och var befinner de sig medan han arbetar i så fall? Är det ett drägligt liv han lever?
Jag funderar vidare och vi närmar oss stranden. I anslutning till bryggan finns en liten by, som domineras av cykeluthyrning. Tankarna går till Alpernas skiduthyrning, ett myller av folk, små hus och plåtskjul längs en smal asfalterad gata där hundratals cyklar står uppradade längs husen. Prova och justera! Hur väljer jag var jag ska hyra en hoj här? Från 2 dollar per dag, en rostigkedja och gratis oljud. Lägger du till ett par dollar kan du få en dämpad framgaffel, en tandemcykel eller cykel med barnsits. För 2 dollar rekommenderar jag inte en tur på mountainbike-slingan utan då får du snarare räkna med cykel-mek. Vi väljer ingen cykel, för vår del blir det en promenad på den grönskande ön.
Vi styr kosan västerut längs den asfalterade vägen, mot Marina Country Club och Ketam Mountain Bike Park. Vi studerar plåtskjul, jättespindlar, öppningsbara broar, tempel och offerplatser, växtlivet i allmänhet och extrema cykelstilar. Sadeln ska sänkas så att dina ben bildar en nittiograders vinkel när du sätter dig på cykeln! Då har du kvalificerat dig!
Det visar sig att Country klubben där vi bespetsat oss på lunch har stängt. Semesterparadiset där de kunde ha spelat in en asiatisk ”Dirty Dancing” ligger övergivet. Växligheten har tagit över badminton planen, klätterväggen sträcker sig ståtligt mot himlen, men det var länge sedan någon var innanför grindarna. Den elfenbensvita stranden lyser tom, grinden är låst och det vilar en melankolisk stämning över platsen.
Vi fortsätter mot Mountainbike banan och finner två tydliga informationsskyltar. Även den blå banan innehåller svårare partier och vi får veta att vegetationen på något ställe återerövrat stigen. Utifrån vad vi ser har vi lite svårt att bedöma området och svårighetsgraden, men jämfört med Singapores trafikerade gator, så är Ketam Mountain Bike Park en oas för cyklister. Vi har nått målet med vår resa och vi vänder om, tillbaka till byn!
På väg ut på bryggan lämnar vi 60-talet bakom oss. Hur skulle det vara att bo så, i ett plåtskjul på en ö med cyklande turister? Skulle vi kunna försörja oss på att sälja läsk i vägkorsningen eller hyra ut uttjänta cyklar? Skulle jag stå ut med att tvättat kläder i en hink, vakna av att det regnar in och vara nöjd med mat för dagen? Nej, jag vill veta vilka insekter jag har i mina underkläder, kunna finna svalka i det tropiska klimatet och känna att livet går framåt.
Nöjda upptäcktsresande sätter sig på Bumboaten tillbaka till fastlandet och skriver i resedagboken att ön kändes lite övergiven. Har Pulau Ubin passerat sitt bäst före datum? Är det tragiskt att ön som försörjt människor på grafitbrott, kokosodling, gummiplantage och räkodling fastnat i en svunnen tid? Eller är det just att tiden stått still som är charmen? För när vi lämnar bryggan bakom oss är det just en på sitt sätt charmig lite udda ön, som vi besökt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar